Nu är jag fly förbannad.
Jag vill vara diplomatisk, hålla mig i mittfåran och säga saker som att allas åsikter är lika välgrundade och är formade efter noga eftertanke. Men jag kan inte riktigt tro på det just nu, eller på människor i allmänhet.
Kom tillbaks från Spanien så sent som igår, solbränd, avslappnad och avskuren från nyheter i 1,5 vecka, och det tog bara en hemresa och en titt innanför ytterdörren innan jag hade vissnat ihop till en pyrande hög av hat och misstro.
Jag har ganska bestämda åsikter om vissa saker, även om jag inte skyltar med det jätteofta. Men nu tänker jag berätta exakt hur jag känner i en specifik fråga och varför. Och i min blogg av alla ställen! Pluspoäng för originalitet!
Okej, vi börjar om från början.
Jag heter Lisa, jag är 25 och frilansar (sparsamt, det medges). Fem timmar om dagen sitter jag på ett telefonistkneg och drar hem exakt så mycket som behövs för att tillsammans med min snubbes blygsamma inkomst knapra oss igenom vardagen, betala räkningar och hemförsäkring (<-billigt via hyresgästföreningen).
Sedan en och en halv månad har vi levt i någon slags underbar dröm; vi lyckades efter tre års köande i HUGE:s internkö komma över ett förstahandskontrakt, en liten etta i centrala Huddinge. Lite svettigt var det eftersom inkomstkravet formellt är 3xhyran (vilket är dröm och glöm), men eftersom vi aldrig missat att betala in en hyra och kunde visa upp intyg på att vi var ordningssamma och snälla gick det alldeles utmärkt. Värden är mycket hjälpsam och vi stormtrivs med att äntligen inte behöva oroa oss för att åka ut när vi inte pluggat en termin.
Att ha någonstans att bo, DET är frihet.
...Och så låg alltså fanskapet där på mattan i hallen när vi kom hem (tillsammans med lappar från C, FB & SD, som om jag inte var lack på valhelvetet redan). OMBILDNING. Exakt den typen av skrattretande propaganda formgiven i Word med smileysar och klämkäckt formulerad text som jag hört skräckhistorier om. Så mycket för vår nyvunna frihet. Magen ville vända sig ut och in, jag ville sparka och skrika och slåss.
NEJ, jag vill inte 'ta chansen' att 'tjäna pengar' på mitt boende. Jag vill BO. Hyresrätt är den enda jävla chansen någon som jag har att kunna bo över huvud taget, och den är på god väg att säljas ut till folk som vill kunna köpa sig upp, köpa sig in, och köpa bort alla möjligheter för de som inte har råd.
Och här står vi nu. Jag har inte råd, nej, men jag tänker inte heller skuldsätta mig över öronen för något som borde vara en jävla mänsklig rättighet! Varför ska jag behöva ge upp det här för någon slags odemokratisk idé om att det är bättre att äga, äga, äga?!
Vi äger kommunen, kommunen äger lägenheterna, snipp snapp slut! Jag äger mitt liv, jag har redan min valfrihet och vill inte ha några smutsiga silverpenningar för att ännu fler av mina vänner ska ha ett svårare att skaffa någonstans att bo.
Så nu måste vi alltså kämpa för att bara få BO igen, just när jag trodde vi kunde chilla ett slag. Gå på möten, resolut rösta NEJ NEJ NEJ och sätta upp lappar och annan skit. Jag blir trött, ledsen och besviken på mina medmänniskor bara jag tänker på det.
Jag är, trots mycket skit och psykepisoder, nöjd med mitt liv. Jag bor med mannen jag älskar, jag tjänar tillräckligt för att klara mig själv, och framför allt har jag tid och en plats att teckna på. Men sådan här skit får mig att undra om jag inte i slutändan faktiskt måste emigrera, inte för att något annat land skulle vara bättre, utan för att slippa se hur det här överkonsumerande, lögnaktiga samhället som för länge sedan stagnerat börjar äta upp sig självt inifrån i en alltmer rasande takt. Allt som görs, allt som vi tar, tar vi från någon annan.
En så jävla enkel sak som att säga att man hellre skulle dela - att man hellre skulle bygga för allas bästa istället för att maximera vinsten i det eviga lotteriet - det är alltså kommunistfasoner (wtf?) och ska tystas ner fort som bara den.
Media blir äckligare och läskigare för varje dag. Vem vinner? Vem förlorar? Hur kan man bete sig så mot andra, men sådan misstro?
Jag tycker synd om er.
Jag tycker så synd om oss alla, så mycket att jag skulle kunna gråta.