She's throbbing nicely, don't you think?

Oj! Det hade jag ju glömt: Som utlovat, här är länken till min sprillans (nåja) nya blogg.

http://lisamedin.blogspot.com

Gå dit och läs istället. Det finns ännu inte kalasmånga inlägg (vilket jag skall bättra på, promise), men de som finns är kalaskul!

Ni kan även se mina bidrag på:

http://www.lisamedin.com och http://www.utopimagasin.se
 

Tjenixen!

Det har gått lång tid sedan jag skrev något. Och det är väl en hint så god som någon på att det är dags att gå vidare.

Förkunnande.
Det är nu dags för mig att begrava den här stackars semibloggen (eller 'journalen') och starta upp någonting nytt där jag kan vara lite mer aktiv och skriva om serier - mina egna och andras - samt rants om nördämnen och då och då dela en och annan åsikt.

Alltför många gånger har jag varit på väg att skriva någonting här, och sedan hejdat mig enbart på grund av formatet. Det gick an så länge jag skrev för mig själv och mina närmast sörjande, men communityt som Livejournal en gång var har tyvärr dött av lite i taget, och nu finns varken jag eller mina närmast sörjande kvar här. Att i denna tidsålder dessutom betala för att inte ha reklam på en gratishostad blogg när jag redan betalar för webbutrymme (där man till att börja med inte tvingar på mig reklam) känns väldigt snurrigt. LJ spelade ut sin roll för ett bra tag sedan.

Sedan har jag varit sugen på att börja 'blogga' rätt länge nu. Skaffa struktur och lägga upp inlägg med hyfsat jämna mellanrum, något som jag inte gjort här på väldigt länge.

Så, för att ge min gamla draghäst ett värdigt farväl, ska jag nu skriva något riktigt, riktigt, LJ-aktigt.


2010 - Året då saker började röra på sig: Plus/Minus



En massa har hänt. Förra året gick min mormor bort, och det här året, min styvfar och min morfar.
Samhället blir kallare (och då är det -27,8° ute när jag skriver det här...), människor verkar främmande, ingen vill ta ansvar. Saker som tog åratal att bygga upp raseras på några få år, rättigheter inskränks och ingen reagerar.

Men samtidigt som det här händer omkring oss, har jag personligen en trygghet som jag inte upplevt tidigare. I och med att alla hyresrätter verkar slukas upp en och en är det ett smärre mirakel att vi fick förstahandskontraktet, men när vi trots allt sitter här har vi ändå möjligheten att åminstone byta eller fortsätta hyra (när de giriga fähundar som äter upp och spottar ut allmännyttan är klara med sitt dirty business).
Hursomhelst, vi HAR NÅGONSTANS ATT BO.

Samma sak med serierna. Nu kan jag fokusera på det jag vill göra, nämligen skriva och rita. Inte hålla lager, inte räkna på hur många exemplar som kommer att gå åt på SPX, utan låta allt det där skötas av folk som är bra på att göra tidningar, så att jag kan vara den bästa möjliga serietecknaren Lisa Medin!
Alltså: jag HAR NÅGONSTANS ATT RITA.

...Och dessa två önskningar, som alltså har haft godheten att slå in under det här förvirrade året, är egentligen allt jag önskar mig.
Jag är så klart också glad över att bo med mannen jag älskar, men det ser jag inte som något man MÅSTEMÅSTE ha för att leva, mer något som funkar exceptionellt bra för just mig. Och det här med psykisk ohälsa är förmodligen något jag kommer att behöva tampas med resten av mitt liv, men i ärlighetens namn tror jag det kommer att gå bra så länge jag har fina människor omkring mig och möjlighet att göra det jag älskar. Så livet är faktiskt rätt bra nu, govänner.

Om man kan avsluta en blogg på ett bättre sätt vet jag faktiskt inte, så nu kan det vara dags att sätta punkt. Kommer det ett inlägg efter det här lär det länka vidare till nästa blogg, där ni kan läsa om mina fortsatt spektakulära och storslagna äventyr.



Vi ses!


// Lisa M

Kul liten överraskning (eller kanske inte, beroende på hur man ser det). Första stycket av följande text skrev jag alltså kanske förra veckan, och det ironiska är att trots att jag inte publicerade det då, är texten fortfarande högaktuell. Kanske säger något om hur repetitiva mina veckor varit på sistone; men saker är faktiskt, även om det inte ser ut så, på gååååååååååånnng (lovar). Hursom.


Tuschning.
Det går segt igen.
I och för sig är det ingen katastrof, för det är inte så att det plötsligt gått från okej till kasst, snarare är det så att det gått oförskämt bra på sistone och nu dunsar vi tillbaks på normal produktionstakt. Men frustrerande är det, speciellt när man måste pendla fram och tillbaks för en massa småsaker som äter tid.

Jag vill: Sitta instängd och tuscha tuscha tuscha klart mina sidor.
Jag måste: Knega mån-fre i växeln, åka hem för att sova och äta, träffa familjen, övningsköra bil bil körkort, handla tvätta ekonomi räkningar ochsåvidareeehhhhh (läs hej jag leker vuxen och det går sådär).

Fem timmar är ibland mer än nog för en sida. Ibland räcker det inte till en halv. Men jag har faktiskt blivit snabbare på sistone, och jag vill även tro att det bit för bit blir bättre. Jag är fortsatt en smula skeptisk och vågar inte ha för höga förhoppningar, men det vore ju verkligen kalas om det här blev exakt så bra som det är meningen att det ska bli. Den som lever får se.


And now, something completely different (yet slightly similar)


Har glott på ett par nya japaniméer på sistone - se förra inlägget - och detta kommer förmodligen leda till ett inlägg om Den Kvinnliga Nörden, men det får stiga åt sidan för tillfället. Jag har nämligen även läst igenom Scott Pilgrim, och nu är osannolikt pepp inför filmen, vilken jag skippade att se (i stort sällskap) under helgen.
Jag håller helt och hållet med hyllningskören, det är något väldigt speciellt med den här serien. Stilen, känslan, figurerna, det är inspirerande till tusen. Jag vill bara actionpeka i kör med mina polare när jag tänker på det! Fan, jag vill bara slänga headsetet i väggen så att det SPRÄNGS och sedan, med en storslagen gest, visa vägen mot en AWESOME inspirerande dag i ateljén där jag skulle sparkat rumpa och fullkomligt ÄGT min tecknarsvacka (och dess morsa)!!

...Gör jag det kommer jag med stor sannolikhet få sparken från kneget, men på något vis skulle även det leda till någon superball grej enligt Scott Pilgrim-logiken. (Eller inte.)
Kanske borde låta bli, i alla fall.


Winds of chaaaange
Har nästan nästan bestämt mig för att byta ut min stackars LJ mot en 'Riktig Blogg', läs wordpress. Enda anledningen till att behålla den här var att kunna hålla koll på andra LJ-vänner samt communitys, men aktiviteten här i krokarna har i princip självdött. Eller, vännerna har det inte, men väldigt få skriver nuförtiden.
Dessutom är det ett jäkla meck att betala en gång om året för att layouten inte ska se ut som skit.
Hursom, tar gladeligen emot idéer.

Jag har försökt skriva det här inlägget uppskattningsvis 600 ggr, men jämt har jag lagt av efter någon mening och tappat motivationen. Men nu sitter jag på kneget, det är söndag, det är åtta timmar kvar av mitt helgpass. Det är med andra ord dags.

Hösten är i full gång, och som brukligt innebär det en skiftning i tempo. Vanligtvis brukar jag ha något monsterprojekt som eskalerar alternativt kulminerar på hösten - så även nu, med undantaget att det den här gången är någonting jag jobbat för länge och som nu tar en konkret form. Ahem, fortsättning följer.
Jag skippade bokmässan i år, väldigt mycket i sista minuten. Jag kunde inte komma på en bra anledning att åka, annat än "det är ju kul". Men det kändes inte alls kul, det kändes som ett omständigt och krångligt projekt utan utdelning. Och i sanningens namn kändes det mycket mer tillfredställande att vara hemma, planera och jobba istället för att dra iväg på en psykiskt utmattande resa för att representera något som i själva verket inte finns till ännu.

Annars är allt väl i världen (förutom ombildningshelvetet grr grr grr). Jag jobbar på i min fina lilla ateljé (som är riktigt smutsig nu, tyvärr) och kommer att lägga upp lite smaskiga prylar inom kort.


Och nu, anledningen till detta inlägg - nördranting om japanska mangafilmsserier!
Jag har funderat länge och väl hur det kommer sig att jag nosar mig tillbaks till det färgsprakande träsket där allt tycks vara av nöden marinerat i klyschor. Varför jag verkligen haaaaaaaatar vissa återkommande saker och blir helt till mig när andra troper uppfylls.

Först och främst har det förmodligen att göra med att det är väldigt lätt att se med vilket uppsåt man infogar en klyscha i en film, i en serie, i ett spel. Lyckas verket vara hyfsat opretentiöst och ändå sjukt bombastiskt är det ibland den bästa blandningen. Det jag ryker ihop över är oftast dåliga karaktärer; det är något av det värsta jag vet. Om helheten funkar kan jag bortse ifrån det, men det betyder att berättelsens dramaturgi och 'världens' mekanik måste sitta ihop väl för att jag ska köpa det. Och man ska ge fan i att ha ogenomarbetade, platta karaktärer om man tänker sig att storyn ska vara karaktärsdriven! En intressant detalj är att många shoujoserier faller på just detta.

Sedan gillar jag larv.
Det absolut bästa med japansk seriekultur är tendensen att, utan att röja en min, konstatera att någonting förhåller sig på ett visst sätt även om detta råkar vara helt bisarrt påstående. Typ; "Den som får tag i sju lysande kulor får en gul, rakt uppstående kalufs och nog med muskelstyrka för att spränga ett berg", "alkemi är i själva verket en slags magi" eller "fruktansvärda varelser som kallas 'änglar' har attackerat jorden och vårt enda hopp är tre neurotiska fjortonåringar."
Fast på fullt allvar.
Bäst är det om huvudpersonen utöver en absurd grundförutsättning är mänsklig, eller tja, åtminstone har ett tvärtemot-drag som gör denne lättare att sympatisera med. Sådär. Recept på en serie som jag åtminstone skulle digga i teorin.

Tyvärr finns det så väldigt mycket dåliga exempel på serier att jag nästan skäms över att ta upp manga och animé som värdiga kulturyttringar. För att kunna avnjuta kommersiell anime måste man liksom acceptera en intellektuell rundgång, hysteriskt cementerade könsroller och ofta en platt och repetitiv karaktärsdesign. Därför känns det lite, ja, sexton, att bli eld och lågor över en tv-serie eftersom "den ser juh BALL UT juh". Men kanske är just det som är animängans sällsamma dragningskraft; projiceringen som läsaren/tittaren ägnar sig åt och vad vi läser in i det som, trots allt, redan är sjukt nedskalat.

Med detta vill jag bara säga, våga inte mobba mig bara för att jag med stor förtjusning ämnar följa Star Driver - Kagayaki no Takuto i höst!




Förresten har jag en hemsida igen! Titta titta!


 

Nu är jag fly förbannad.
Jag vill vara diplomatisk, hålla mig i mittfåran och säga saker som att allas åsikter är lika välgrundade och är formade efter noga eftertanke. Men jag kan inte riktigt tro på det just nu, eller på människor i allmänhet.
Kom tillbaks från Spanien så sent som igår, solbränd, avslappnad och avskuren från nyheter i 1,5 vecka, och det tog bara en hemresa och en titt innanför ytterdörren innan jag hade vissnat ihop till en pyrande hög av hat och misstro.
Jag har ganska bestämda åsikter om vissa saker, även om jag inte skyltar med det jätteofta. Men nu tänker jag berätta exakt hur jag känner i en specifik fråga och varför. Och i min blogg av alla ställen! Pluspoäng för originalitet!

Okej, vi börjar om från början.

Jag heter Lisa, jag är 25 och frilansar (sparsamt, det medges). Fem timmar om dagen sitter jag på ett telefonistkneg och drar hem exakt så mycket som behövs för att tillsammans med min snubbes blygsamma inkomst knapra oss igenom vardagen, betala räkningar och hemförsäkring (<-billigt via hyresgästföreningen).

Sedan en och en halv månad har vi levt i någon slags underbar dröm; vi lyckades efter tre års köande i HUGE:s internkö komma över ett förstahandskontrakt, en liten etta i centrala Huddinge. Lite svettigt var det eftersom inkomstkravet formellt är 3xhyran (vilket är dröm och glöm), men eftersom vi aldrig missat att betala in en hyra och kunde visa upp intyg på att vi var ordningssamma och snälla gick det alldeles utmärkt. Värden är mycket hjälpsam och vi stormtrivs med att äntligen inte behöva oroa oss för att åka ut när vi inte pluggat en termin.

Att ha någonstans att bo, DET är frihet.


...Och så låg alltså fanskapet där på mattan i hallen när vi kom hem (tillsammans med lappar från C, FB & SD, som om jag inte var lack på valhelvetet redan). OMBILDNING. Exakt den typen av skrattretande propaganda formgiven i Word med smileysar och klämkäckt formulerad text som jag hört skräckhistorier om. Så mycket för vår nyvunna frihet. Magen ville vända sig ut och in, jag ville sparka och skrika och slåss.
NEJ, jag vill inte 'ta chansen' att 'tjäna pengar' på mitt boende. Jag vill BO. Hyresrätt är den enda jävla chansen någon som jag har att kunna bo över huvud taget, och den är på god väg att säljas ut till folk som vill kunna köpa sig upp, köpa sig in, och köpa bort alla möjligheter för de som inte har råd.

Och här står vi nu. Jag har inte råd, nej, men jag tänker inte heller skuldsätta mig över öronen för något som borde vara en jävla mänsklig rättighet! Varför ska jag behöva ge upp det här för någon slags odemokratisk idé om att det är bättre att äga, äga, äga?!
Vi äger kommunen, kommunen äger lägenheterna, snipp snapp slut! Jag äger mitt liv, jag har redan min valfrihet och vill inte ha några smutsiga silverpenningar för att ännu fler av mina vänner ska ha ett svårare att skaffa någonstans att bo.
Så nu måste vi alltså kämpa för att bara få BO igen, just när jag trodde vi kunde chilla ett slag. Gå på möten, resolut rösta NEJ NEJ NEJ och sätta upp lappar och annan skit. Jag blir trött, ledsen och besviken på mina medmänniskor bara jag tänker på det.

Jag är, trots mycket skit och psykepisoder, nöjd med mitt liv. Jag bor med mannen jag älskar, jag tjänar tillräckligt för att klara mig själv, och framför allt har jag tid och en plats att teckna på. Men sådan här skit får mig att undra om jag inte i slutändan faktiskt måste emigrera, inte för att något annat land skulle vara bättre, utan för att  slippa se hur det här överkonsumerande, lögnaktiga samhället som för länge sedan stagnerat börjar äta upp sig självt inifrån i en alltmer rasande takt. Allt som görs, allt som vi tar, tar vi från någon annan.
En så jävla enkel sak som att säga att man hellre skulle dela - att man hellre skulle bygga för allas bästa istället för att maximera vinsten i det eviga lotteriet - det är alltså kommunistfasoner (wtf?) och ska tystas ner fort som bara den.
Media blir äckligare och läskigare för varje dag. Vem vinner? Vem förlorar? Hur kan man bete sig så mot andra, men sådan misstro?

Jag tycker synd om er.
Jag tycker så synd om oss alla, så mycket att jag skulle kunna gråta.

VARNING: Följande inlägg innehåller nostalgi. Känsliga personer varnas.


Flytten är i det närmaste avslutad.
Nu är alla lådor undanstuvade i nya lägenheten, på det tomma golvet ligger nu bara ett par högar med papper, pennor, knappar (som jag aldrig kommer slänga) samt en ansenlig samling skissböcker.
De äldsta är från 2001, då jag precis börjat gymnasiet, och de senare är från Hofors (2005-2007). Efter det tycks jag i princip slutat upp med skissböcker (bevis nog på det är väl den armé av snygga skissböcker som gapar tomma i ateljén, numer alldeles för ouppnåeliga för mina simpla idéer och seriekoncept). Tydligen.

Nåväl. De här skissböckerna är reliker. De representerar en tid då det ännu inte fanns en absurd mängd prestationsångest i mitt arma hjärta. De kommer från en tid då jag ville lära mig mer, och rafsade ner saker mest för att; "Har man ett skissblock ska man banne mig rita i det också! Här skall inget förspillas!!"
Som ett komplett nostalgipaket fann jag även min gamla filofax, innehållandes anteckningar från min första termin vid Serietecknarskolan. Herrejäääklar. Fullkomlig nostalgitripp. De första veckorna var nämligen intensiva, lärorika och fantastiskt roliga. Varje uppslag är fullklottrat med anteckningar om föreläsningar, inlämningar, temadagar, workshops... Bland ämnena återkommer Färg- och formlära, Serier I, Kroki, Dramaturgi, Bildbehandling, Strippar, Cartoon, och så vidare och så vidare. Större projekt utmärks med ett utropstecken, gästlärare vars föreläsningar jag såg särskilt mycket fram emot ringades in.




Jag undrar lite vad jag hade för tankar om mig själv och mitt skapande när jag ivrigt fyllde de här skissböckerna och filofaxbladen. Jag vet att jag var hoppfull, och jag kände med en brinnande passion att jag för första gången att jag hörde hemma någonstans. Men vilken syn hade jag på min förmåga, mitt skapande? Hade jag någon typ av idé var jag ville komma, vilka typer av serier jag såg mig skapa i framtiden? När detta begav sig såg jag mig ligga i startgroparna; jag skulle bli något ballt.
Något stort.

Detta kanske - om jag nu funnit dessa böcker vid ett annat tillfälle - skulle fått mig att känna någon typ av vemod, ett sorgset farväl till mina drömmar. Men nu när jag sitter på golvet i min förstahands- Stockholmslägenhet med nästan inga möbler, bara en massa golv, en massa papper, och en definitiv punkt att börja från... Ja, det pirrar lite i magen och jag kommer på att jag inte har något att förlora.


Klart jag ska teckna alla de där underbara serierna.

Dessutom tecknade jag faktiskt skitfult på den tiden, så att inte teckna nu när jag börjar bli riktigt awesome vore definitivt ett förbaskat slöseri!!

Det känns inte som så länge sedan jag tryckte in majoriteten av vårt sambohushåll i Björns minimala etta, köpte snajdiga träpersienner från IKEA, och började göra grytet beboeligt. Visst, planen var väl aldrig att bo här någon längre tid, men nu när det är dags att packa ihop rubbet får man ändå säga att Björnkulla haft sina stunder.


Packningen har gått... långsamt. Beror huvudsakligen på att oförutsedda saker dök upp och snodde tid, samt att jag gick och blev utslagen av en förkylning dagarna innan flytten. Vilket är nu. Tur att jag är pigg nog att blogga, va?
Det intressanta är att det såg ut ungefär såhär när jag flyttade in hos Björn. Ett litet torn av lådor mitt i rummet. Så det är kanske inte så konstigt om det känns nostalgiskt.


Det är viktigt att prioritera packningen.


Vet något vad det här är för något? En muterad nyckelpiga?
Det är nog en av de sakerna som gör att jag kanske kommer att sakna Flempan litegrann, trots allt.

Seriesverige enats i en storm av helig vrede mot en dom som nyligen föll över en i sammanhanget välkänd seriekännare och översättare. Brottet som mannen skall ha gjort sig skyldig till är barnpornografibrott, med den lilla twisten att de 51 bilderna han hade sparat ner på sin hårddisk föreställer tecknade tonåriga (??) mangafigurer i olika sexuella sammanhang. Förståeligt är väl att alla gått batshit över domen eftersom:

A. Det finns inget offer när objektet är tecknat.
B. Var drar man gränsen? Vad får man rita?


Först blev jag sådär kränkt ni vet. För ska vi vara petiga tror jag de flesta av oss som är serieintresserade faktiskt skulle kvala in som barnpornografer (ta en titt på er internethistorik!) enligt de riktlinjer uppsala tingsrätt använde sig av här. Det finns helt galen skit från Japan, och här dömdes alltså en man för bilder av poserande mangaflickor. Jag misstänker att de flesta av oss sett ganska så mycket mer groteska bilder, men det är inte en förmildrande omständighet i det här fallet.

Allas första reaktion: wtf yttrandefrihet, måste jag bränna mina serietidningar nu, vad betyder det här för seriekonsten, och varför gäller detta bilder och inte text?

Det skapades två facebookgrupper, och i framför allt den ena började det snabbt svämma över med länkar till blogginlägg, nyhetsrapporter, artiklar och liknande texter som hade med fallet att göra. Men ganska snart kunde en trend märkas i debatten. Bara det att det inte pågick någon debatt, då.
Jag upptäckte nu en ny känsla, förutom det där att vara kränkt över att bli anklagad för att kränka barn.
Känslan av att vi inte är i Kansas längre.


I sin iver att förkasta den nya lagskärpningen verkade nämligen allt fler misogyna idéer få fritt spelrum. Liberalistiska bloggar som kollektivt dömer 'de manshatande kvinnorna' som ska ha drivit igenom både lagen och domen, plötsligt skulle det här ses som ett varnande exempel för fan och hans moster, helt godtyckliga paralleller till sexköpslagen, och hela tiden med ett grabbperspektiv. Och JA, det är relevant. Men det tänker jag inte ta upp här och nu, bara att det är förvånansvärt få YAOI-flickor som uttalat sig, även om de finns.

Man började ganska så mycket på en gång att lägga skulden på ECPAT, en "ideell organisation som arbetar mot alla former av kommersiell sexuell exploatering av barn, även kallat barnsexhandel, vilket inkluderar barnpornografi, barnsexturism och trafficking - människohandel med barn i sexuella syften."
Nu har jag ingen aning om hur onda eller kristna ECPAT är, men de är inte lagstiftare. Lobbygrupp eller inte, det här är en strömning som finns i hela världen just nu, det är en panikhandling för att strypa ett alltmer okontrollerbart flöde av information, och inte någon ond konspiration för att kväva de rättfärdigas (!?!) röster på internet. Det är en svepande generalisering av vad som kan klassas som barnporr, som slagit jävligt fel.

Nu, slutligen, till den tredje känslan - när nyhetens behag svalnat, och jag tror mig lyckats sätta fingret på vad som är galet.
Jag känner mig inte inkluderad i den här ensidiga klagomuren som i brist på bättre ord kan kallas "debatten". Delvis för att pöbelstämningen är allt annat än konstruktiv, men också för att den bara tycks existera för att folk ska elda upp varandra, och vilka åsikter som helst - som inte har att göra med domen eller lagskärpningen - ska få fritt spelrum.

Låt oss vara klara på en punkt, och det är att barnporr är ett verkligt problem, och ECPAT motarbetar detta. Det är jäkligt lätt att peka finger och kalla dem allt möjligt för att de 'inskränker er rätt' att tanka lolicon eller - i förlängningen, om skräckscenariot får blomma ut - begränsar konstnärers verk, men om de har detta absolutistiska synsätt har det förmodligen att göra med att de stött på sjukt mycket riktiga pedofiler som utnyttjar riktiga barn och som även använder den här typen av material i upphetsande syfte. Och då är det väl inte så konstigt om man ser rött?

Om ni nu ska tala klarspråk, vara lite sådär tråkiga och logiska - tror någon att ECPAT har en vendetta med serieskapare, att de hatar all form av bilduttryck? Det finns en reell risk att de också missat en annan snedvriden grej med den här lagen, nämligen; om vi nu ska klassificera tecknade bilder som barnporr kommer det här faktiskt att ta resurser från att jaga riktiga pedofiler. Det är lätt att säga att "äh, det kommer aldrig bil ett riktigt problem", men det är det redan. En snubbe har liksom dömts för det, och vi bildskapare har också fått oss en åthutning i lagtexten.
Och jag tror verkligen inte detta är ECPAT:s huvudsakliga mål. Jag tror deras mål är att minska övergrepp på barn, och att det därför ligger i deras intresse att verkliga barnpornografibrott står i fokus, inte huruvida det ska vara olagligt att tända på seriefigurer. Det känns till och med troligt att deras syften skulle gynnas av en lagändring. De bör inte motarbetas, vi bör samarbeta.

Som det ser ut nu, har det till och med skapats ett initiativ att spamma ECPAT:s sida med "tecknad barnporr" för att de ska kunna välja huruvida de vill gå vidare med ärendet och anmäla, och om tillräckligt många blir anmälda kommer detta leda till att man prövar om lagen för... vänta ett jäkla ögonblick, varför behöver man gå via ECPAT för att göra det? Kan ni inte tjuvringa till BRIS när ni ändå håller på?
"Jag blir våldtagen av min pappa! - Vadå, kan ni inte ta ett skämt? Luftenärfriluftenärfriluftenärfri!!"

Misstänker starkt att jag kanske behöver styra upp min vardag inom kort, den här veckan har sömnen varit helt kajko.

Arvika var speciellt. Tog en ziljard bilder som jag ämnar sålla och lägga upp här inom en överskådlig framtid. På Facebook finns det redan gott om bilder att glo på, men där är det lättare att ladda upp bilder också. (Jag älskar förhandsvisningsfunktionen i Snow Leopard.)


Innan Arvika hade jag möte med Fabian om Vad som Bör Göras med sfheriehälväääteet, och han lyckades på ett närmast mirakulöst vis pricka in precis rätt grejor att påpeka, gjorde hela arbetsprocessen extremt lättförståelig och inte alls sådär tentakelångestframkallande som jag tenderar att göra den.
Dessutom passade jag på att besöka Kim W Andersson i Kolikgrottan för en välbehövlig handledning i tuschandets ädla konst. Det var mycket, mycket lärorikt och emfaserade bara ytterligare vad Fabian varit inne på; jag använder mig inte tillnärmelsevis av så mycket svärta som jag borde kunna.


Oooch flytt. På måndag är det psykutredning- och lägenhetsbesiktningsdags. Roligt och ironiskt att det kommer på samma dag, i det ena fallet ska jag bevisa att jag är tillräckligt paj för att få hjälp, i det andra att det var pajat och fläckigt från början (och inte alls vårt fel sådetså).

~ Andra små utgifter under månaden ~

Böter för stulen nyckelbricka (GÖTEBOOOORRGGGG~~!!!): 1 000 kr
Hyra för de fem extra dagar vi hyr gamla lägenheten: ~ca 600 kr
Lugn och ro: Priceless.


Det stör mig även att jag inte tycks fått det där tokballa jobbet som jag hade velat ha, men jag får trösta mig med att det var lite för bra för att vara sant, och att ha fått en personlig rekommendation för något sådant är faktiskt jävligt tufft i sig.
Nej, jag ska bli fokuserad och tuff. Köpa en trendig väska, ha schemalagd kontorstid och börja bete mig som folk.

Fast sen, då.

Förstahandskontrakt.
I can has it.

Planen gick i lås.  Okej, planen var varken storlagen eller särskilt rävig (= stå i HUGE:s internkö, vänta, ???, profit) men jag är ändå lite paff. Nu ska vi flytta ett steg upp i näringskedjan, en station närmare stan. Det kommer inte längre bli ett halvdagsprojekt att handla mat, utan ett 'på-vägen-hem-från-jobbet' eller ett 'nämen-oj-fanns-inte-det-hemma-då-går-jag-och-handlar-det-medan-pastan-kokar'-projekt.
Lägenheten är ungefär 6,5 kvadrat större än vårt nuvarande gryt, dock med kök (!!), förvaringsutrymme och en normalstor toalett (som inte tar upp halva jävla lägenheten). Och källarförråd. Och besittningsrätt. Och sexhundra mer i hyra, men det kan jag seriöst leva med, det är bara att dra ner lite på socker, rusdricka och börja baka eget bröd nångång emellanåt. Eller nåt.
Solljuset kan vi fortfarande se oss om i stjärnorna efter - eller snarare, i det rikliga lövverket utanför vårt nya vardagsrumsfönster.

Den 1:a augusti får vi tillträde, och den 4:e skall rubbet vara flyttat och klart. Det är en pirrande frihetskänsla.
Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhh!! ♥




Festival.
Vidare hänger jag med Galago till Arvika och ritar goa gubbar. Det ska bli spännande, jag har aldrig varit på festival tidigare.
Självklart finns det en del mindre problem som måste redas ut, som exempelvis att jag nu officiellt inte äger ett par byxor, detta måste självfallet åtgärdas snarast möjligt. Detta kan i och för sig vara helt i sin ordning när man är på festival, jag har inte så bra koll.



In other news, tuschning pågår, men det går helvetiskt långsamt, och jag sätter fortfarande käppar i hjulen så fort jag får tillfälle. Imorgon är det dags för möte med Fabian, ska se om det går att bolla fram någon slags ny riktning eller om jag får tänka om det här igen. Skitirritersamt. Jag har alla förutsättningar (alla utom en...) för att skapa något ballt, och ändå sitter jag där som en fågelholk. Känns lite larvigt. Men när det väl blir, då blir det ruggigt fint. Det är en tröst.